overkligheten

Det är i och för sig sällan Eddie Murphys fel, men efter en rad kalkoner har det blivit allt svårare att komma ihåg hur genial och inflytelserik (utan Eddie Murphy, ingen Chris Rock) han faktiskt är. Minns bara scenen i 48 timmar - hur bra som helst! - när han tillsammans med Nick Nolte äntrar, observerar och sedermera erövrar den där svårt vita, högst rasistiska, redneck-syltan. Klassiker! Delirious? Klassiker! Raw? Klassiker! Nu är jag verkligen ingen Eddie Murphy-konnässör, men jag är säker på att listan över snudd på epokgörande ögonblick kan göras ännu längre.

Med anledning av kvällens höjdpunkt - ja, jag talar om James Brown-dokumentären på svt - kom jag att tänka på den här imitationen, som för övrigt är bland de bästa jag sett, från ett gammalt Saturday Night Live-avsnitt. Eddie Murphy ÄR James Brown! Kolla särskilt när han doppar stortån i bubbelpoolen! Genialt!

Until next time. 

"Ämnet är: Om hur mitt ansträngda förhållande till smutsiga tallrikar nästan drev mig till vansinne. En minut från nu!" Ni som har hört det emellanåt ganska roliga radioprogrammet "På minuten" i P1 - Fredrik Lindström eller Hans Rosenfeldt vinner alltid! - vet att detta, det här om smutsiga tallrikar, mycket väl skulle kunna vara hämtat därifrån. Nu är det emellertid så, att det snarare är knutet till ett av mina främsta vardagliga dilemman.

Min relation till smutsiga tallrikar är svårt komplicerad, något som blivit än tydligare sedan jag flyttade ihop med Sofie och inte längre själv kan kontrollera tillflödet av odiskad disk. Att Sofies relation till smutsiga tallrikar är mer avslappnad - eller, ja, normal egentligen - gör det hela än mer problematiskt. Jag fixar helt enkelt inte tanken på odiskad disk.

Inga rationella argument ("Det gör väl inget om disken får stå över natten? Jag kan diska imorgon.") biter; disken måste diskas, annars kommer det ständigt hotande kaoset att ta överhanden! Givetvis inser jag ju att ingenting kommer att hända om den urdruckna kaffemuggen får stå - det är liksom inte på den nivån att jag faktiskt tror att nära och kära kommer att råka illa ut om jag bygger diskberg. Men jag misstänker att det är en lindrigare variant av samma problematik. Eller sjukdom, om ni så vill.

Trots att jag är medveten om mitt skruvade förhållande till smutsiga tallrikar, trots att jag inser att det vore så mycket skönare och bättre för mitt psykiska allmäntillstånd att bara kunna strunta i den där urdruckna kaffemuggen, trots detta har jag gjort till min livsuppgift att ta striden med disken. Jag har förklarat krig mot disken - min huvudsakliga antagonist här i livet. Problemet är bara att jag för en högst ojämn kamp; det spelar ingen roll hur många diskbesparande strategier jag utvecklar - disken vinner alltid (som Micke, full av livserfarenhet, en gång så träffande formulerade dilemmat)!

Oförtrutet, närmast maniskt måste jag alltså gnugga vidare - kväll efter kväll, vecka efter vecka, år efter år - och den kortvariga tillfredsställelse som infinner sig när jag har ställt det sista glaset i diskstället, torkat av diskbänken och slagit mig ner i soffan - ja, den är bara en illusion. För innerst inne vet jag ju, att imorgon kväll står ännu en armé av smutsiga tallrikar och urdruckna kaffekoppar och hånflinar åt mig i köket.

Vi borde skaffa diskmaskin. (Det skulle vara lite som atombomben över Hiroshima, inbillar jag mig; ett brutalt, men effektivt sätt att vinna kriget på.)

Hela den här harangen har fått mig att tänka på en av Pulps finast stunder: Dishes från This is Hardcore (ett album som lika obemärkt som oförtjänt tycks ha fallit i någon form av glömska). Lysande text! Lyssna särskilt till de öppnande raderna...

Until next time.

Men fan vad jag yrar iväg! Egentligen ville jag ju bara berätta om att jag och Sofie var på bio i helgen, och så börjar jag skriva om att lagstifta bort tisdagar och försvinnande jaktfolk. Hur fan gick det till?

Nåväl, på sedvanligt Alla hjärtans dag-manér gick vi i lördags till en biograf och såg Revolutionary Road. Förväntningarna var från min sida ganska högt ställda: Äntligen skulle Kate Winslet och Leonardo DiCaprio, för första gången sedan Titanic, återförenas på vita duken! Nämen, allvarligt talat, jag hade tagit del av ett par recensioner av filmen och snabbt konstaterat att det var en film som rent tematiskt skulle falla mig i smaken. Och Kate Winslet är verkligen en briljant skådespelare, det har jag länge tyckt.

Frågan är emellertid om hon någonsin har varit bättre än i Revolutionary Road. Nu har jag visserligen en svårkvävd tendens att överdriva en smula, men fan vet om hennes rollgestaltning i just den här filmen inte är bland det bästa jag någonsin har sett - alla kategorier. Eller säg såhär: Det var åtminstone vad jag fullkomligt lyrisk kungjorde direkt efter filmens slut, utan att ha gjort någon som helst filmhistorisk tillbakablick. "Får hon ingen Oscar för den här prestationen är det fan i mig skandal!" utbrast jag strax därpå, medan vi gick mot spårvagnen hem. Så bra var Kate Winslet - det vågar jag säga utan att se övriga nominerade.

Hela filmen var förresten lysande. Tidlöst relevant, andlöst vacker och bottenlöst smärtsam. Framför allt smärtsam; några av scenerna var så täta, så vidrigt ångestfyllda, att jag mer kände för att kräkas än att gråta.

Börjar så sakteliga vakna ur min VU-koma. Under gårdagen spisades till exempel Studio One Rude Boys - en alldeles förträfflig samling reggaesinglar med jamaicanska huliganer vars stämband tycks indränkta i honung. Idag har däremot The Velvet Undergrounds självbetitlade tredje plätt - Pale Blue Eyes! I'm Beginning to See the Light! Some Kinda Love! - gräddats om och om igen. Här har de avantgardistiska ljudexperimenten börjat ge vika för Lou Reeds gränslösa kärlek till popmusiken.

The Velvet Undergrounds andra! En sexspårsorgie i vitt oljud av den bästa sorten! Vi snackar White Light/White Heat! Vi snackar I Heard Her Call My Name! Vi snackar The Gift - en novell om en ung, hjärtekrossad man - Waldo Jeffers - som skickar sig själv i ett paket till sin ex-flickvän! Och vi snackar framför allt Sister Ray - en nästan arton minuter lång torrcentrifugering av tegelsten, taggtråd och elektriska gitarrer; en nattlig bilfärd på autobahn som gradvis - nästan omärkbart - urartar. Fantastisk platta, needless to say.

Sjunker allt djupare in i VU-koman. Bandets två första plättar brukar i allmänhet bara intensifiera sjukdomen (kulminerar oftast i en djup längtan efter att äga Lou Reeds ogreppbart coola shades); det är först i samband med deras senare, mer poporienterade sånger som längtan efter allt det andra - den där musiken jag spisar i vanliga fall - gradvis återkommer.

Innan jag går - för jag måste verkligen lämna stereon nu - skulle jag emellertid vilja understryka briljansen i Jenny Wilsons tv-framträdande i onsdags. Mindblowing! Det bästa, mest originella och rakryggade jag sett en svensk artist åstadkomma på väldigt, väldigt länge. Punkt. Det finns liksom ingenting mer att säga, mer än att det lät avsevärt mycket bättre än hennes förvisso förträffliga första singel.

Until next time.

Nystart! Andra gången gillt! Skam den som ger sig! Kalla det för vad ni vill: jag kastar mig återigen ut i den digitala offentligheten, ut på en arena där vi antingen blottar vårt innersta, söker förändra världen eller säljer oss till kapitalet.

Förra gången ville jag varken eller - jag ville skriva blogg på ett om inte nytt, så åtminstone avvikande sätt. Lika trött som jag var på en bloggosfär (jag gillar verkligen inte ordet, men finner det samtidigt tämligen användbart) bestående av lika delar elittyckare, låtsastyckare, teknikromantiker, försäljare och dagboksskribenter, lika trött var jag på den adjektivstaplande, namndroppande musikjournalistiken. Ambitionen var med andra ord att försöka skriva bloggtexter om musik på ett - återigen - om inte nytt, så åtminstone avvikande sätt.

Naturligtvis var det en fåfäng, helt omöjlig ambition att ens försöka leva upp till. Naturligtvis kan man inte skriva på ett helt nytt sätt (all innovation bygger på något), och att skriva avvikande kräver en litterär talang och skolning som jag definitivt saknar. Och naturligtvis - slutligen - var projektet också dödfött. Det blev inte många inlägg. Några av dem är jag än idag ganska nöjd med, men överlag tycker jag att det mesta utgörs av pretentiös dynga (se själva: www.overkligheten.blogspot.com).

Men som jag slet för att producera denna dynga. Det blev ett jävla jobb att skriva blogg, och med ett mer-än-heltidsjobb som huvudsaklig sysselsättning (som det heter på byråkratiska) - en sysselsättning som till stor del bestod av (och fortfarande består av) akademiskt skrivande - var det snarare teven som lockade på lediga stunder. Inte att med vad som närmast är att likna vid litterära idéer i bakhuvudet skriva blogg. Kort sagt: bloggandet förlorade snabbt all form av lustfylldhet.

Den här gången kommer jag istället att använda bloggen enligt den mer konventionella kontrasttanken. Jag kommer att skriva på ett sätt som på alla sätt skiljer sig från hur jag skriver i jobbet, vilket i korta ordalag innebär ett mindre övervägt skrivande; ett skrivande som kännetecknas mer av lust än av ångest. Blarra på, istället för att väga varje ord, varje skiljetecken och varje potentiellt upplägg på guldvåg. Bloggen kommer även att präglas av en större ämnesmässig bredd och åtminstone något slags publiktilltal. Och framför allt: flera och tätare inlägg. Jag tror samtidigt att ett sådant skrivsätt kan komma att utveckla mitt yrkesmässiga skrivande, som alltför ofta liknar en ändlös och jävligt smärtsam förlossning.

Dessutom är det återupptagna bloggandet ett sätt för mig att hantera en livssituation som i flera avseenden är ganska blå (för att travestera Miles Davis). Känslan av ensamhet, rotlöshet och längtan efter något odefinierbart ursprungligt har sedan jag flyttade till Göteborg kommit över mig allt oftare. Samma känsla som jag länge levde med under min tid i Stockholm för några år sedan. Storstaden tycks tvinga mig till skrivandet som ett sätt att hantera förlusten av hem - ett hem som idag verkar finnas någonstans mellan det sista året i Stockholm, Växjö och - även om jag vet att det är en romantisk illusion - Målilla. Jag befinner mig i en inomnationell, diasporisk tillvaro.

Sådär. En begravning av det gamla. En programförklaring för det nya. Pånyttfödd som bloggskribent. Bebis i bloggosfären (hemskt ord, jag måste försöka hitta något annat)! Men... Vad ska jag då göra med all denna frihet?

[lång tystnad]

Just här, just nu nöjer jag mig med att öppna en burköl och för tredje gången ikväll lyssna på The Velvet Undergrounds första platta. Är på väg in i ännu en VU-period - de brukar inträffa sisådär tre gånger om året och varar vanligtvis i ett par veckor. Det börjar med att ingen annan musik känns det minsta relevant, varpå hela diskografin måste plöjas igenom ett par gånger innan jag kan återgå till en mer normal musikdiet. Huruvida sjukdomen är smittsam eller inte, har jag faktiskt ingen aning om - tror inte det. Ni kan nog lyssna på deras åh så mörka, S&M-drypande Venus in Furs utan att vara oroliga. Jävligt psykedeliskt klipp med en genomskinlig Andy Warhol förbiflimrandes.

Till nästa gång. Goodbye, and good luck.