overkligheten

Måndag med hemarbete har gjort mig alldeles dagvill; imorgon känns som lördag, fast det inte råder några som helst tvivel om att det är en vanlig jävla tisdag. Herregud! Det är ju bara att ta en titt i almanackan! Det är bevisligen tisdag imorgon! Ett (socialt konstruerat) faktum med stort F. Det spelar alltså ingen roll hur mycket morgondagen än känns som lördag eller hur gärna jag än vill att tisdagar helt enkelt borde upphävas. Likväl ligger tisdagen där, orubblig, lika fast som vårt sätt att tänka på tid i alla möjliga enheter; år, månader, veckor, dygn, timmar, minuter, etc. etc.

Inte ens den lagstiftande makten hade kunnat rubba denna struktur med ett gemensamt beslut om att kort och gott förbjuda tisdagen. Hela vår tillvaro är ju för bövelen upphängd på den här tidsanordningen! Och nu finns det liksom ingen återvändo; har vi valt att sönderstycka tiden och låta dessa stycken ligga till grund för organiseringen av allt mellan himmel och jord - ja, då får det väl helt enkelt vara så. Att ens tänka tanken att suspendera tiden såsom vi (sällan) tänker på den är ju en snudd på absurd idé. Varför skulle vi göra något sådant? Verkar jättekonstigt.

Så, om jag framöver vill slippa tisdagar (eller egentligen hela det västerländska tidsbegreppet) får jag nog bosätta mig hos någon obskyr indianstam i Amazonas regnskogar. Försök att förklara fyrtio timmars arbetsvecka, kvartsraster eller övertid för någon som när solen går upp ofelaktigt ger sig ut och jagar djur i största allmänhet.

Men fan vad jag yrar iväg! Egentligen ville jag ju bara berätta om att jag och Sofie var på bio i helgen, och så börjar jag skriva om att lagstifta bort tisdagar och försvinnande jaktfolk. Hur fan gick det till?

Nåväl, på sedvanligt Alla hjärtans dag-manér gick vi i lördags till en biograf och såg Revolutionary Road. Förväntningarna var från min sida ganska högt ställda: Äntligen skulle Kate Winslet och Leonardo DiCaprio, för första gången sedan Titanic, återförenas på vita duken! Nämen, allvarligt talat, jag hade tagit del av ett par recensioner av filmen och snabbt konstaterat att det var en film som rent tematiskt skulle falla mig i smaken. Och Kate Winslet är verkligen en briljant skådespelare, det har jag länge tyckt.

Frågan är emellertid om hon någonsin har varit bättre än i Revolutionary Road. Nu har jag visserligen en svårkvävd tendens att överdriva en smula, men fan vet om hennes rollgestaltning i just den här filmen inte är bland det bästa jag någonsin har sett - alla kategorier. Eller säg såhär: Det var åtminstone vad jag fullkomligt lyrisk kungjorde direkt efter filmens slut, utan att ha gjort någon som helst filmhistorisk tillbakablick. "Får hon ingen Oscar för den här prestationen är det fan i mig skandal!" utbrast jag strax därpå, medan vi gick mot spårvagnen hem. Så bra var Kate Winslet - det vågar jag säga utan att se övriga nominerade.

Hela filmen var förresten lysande. Tidlöst relevant, andlöst vacker och bottenlöst smärtsam. Framför allt smärtsam; några av scenerna var så täta, så vidrigt ångestfyllda, att jag mer kände för att kräkas än att gråta.

Börjar så sakteliga vakna ur min VU-koma. Under gårdagen spisades till exempel Studio One Rude Boys - en alldeles förträfflig samling reggaesinglar med jamaicanska huliganer vars stämband tycks indränkta i honung. Idag har däremot The Velvet Undergrounds självbetitlade tredje plätt - Pale Blue Eyes! I'm Beginning to See the Light! Some Kinda Love! - gräddats om och om igen. Här har de avantgardistiska ljudexperimenten börjat ge vika för Lou Reeds gränslösa kärlek till popmusiken.

På den bästa låten - What Goes On - spelar han rytmgitarr som ingen annan, allt medan Moe Tucker (huvudet som sticker upp mellan Andy Warhol och Lou Reed) har fått för sig att hon trummar bakom Bo Diddley och basen kidnappat orgeln, satt sig bakom bilratten och flytt iväg på en vansinnesfärd undan den repressiva makten. Det är ett jävla driv!

Den här pärlan - som för övrigt bob hund har översatt och gjort en egen inspelning av - är inte heller dum, men kolla framför allt titeln på det skivomslag som fått bildsätta ljudklippet. Genialt!

Until next time. Good night, and good luck.