overkligheten

Inför fredagens konsert med Thåström var förväntningarna långtifrån skyhöga. Något märkligt kan tyckas, med tanke på hur stor betydelse han ändå har haft genom min musikaliska uppväxt; från den där dagen då min storebror för första gången spelade Staten och kapitalet för mig (ett så kallat defining moment), över alla tonårsfyllorna med allsång till Die Mauer, till den finfina spelningen på ett somrigt Tantolunden i Stockholm för några år sedan. Thåström har funnits med mig under hela min uppväxt, men trots detta kände jag inför fredagens spelning i Lisebergshallen att han kanske inte skulle kännas lika relevant längre.

Jag hade fel. Det var fjärde gången jag såg Thåström live och jag måste säga att han aldrig har låtit bättre. Det är ömsom hårt, kargt och ogästvänligt (herrarna Nimmersjö/Ossler bygger hotfulla gitarrväggar som inget hellre vill än att jämna hela världen med marken), ömsom stilla, vackert och innerligt (Thåström sjunger fantastiskt), och när jag sitter på spårvagnen hem efteråt tänker jag att artister med Thåströms integritet aldrig blir irrelevanta. Något sådant skulle bara kappvändare och hipsters (med koll på det allra senaste) hävda - och integritet har ju som bekant aldrig varit deras främsta kännetecken.

Höjdpunkterna från konserten var många, men vid sidan av Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce är det kanske framför allt Om Black Jim - som tydligen ska handla om den svenske arbetarförfattaren Dan Andersson - som har dröjt sig kvar. Som Thåström sjunger den. Självlysande.

Har svårt att tänka mig ett bättre sätt att spendera en söndageftermiddag än att titta på den första delen av den just nu televiserade dokumentären om den "svarta" musikhistorien. (Det hade ju egentligen räckt med att etikettera den som en dokumentär om populärmusikens historia, eftersom det naturligtvis inte råder någon som helst tvekan om att den faktiskt är svart - det blir liksom lite tårta på tårta att tala om en "svart" musikhistoria.) Jag behöver givetvis inte berätta om hur bra dokumentären är - det ligger ju i själva temats natur - men jag tänkte ändå att jag...

...men scheisse! Nu är det Martin Luther Kings berömda tal på gång... Helt jävla sjukt! Blir tårögd varenda gång; varenda jävla gång börjar jag rent instinktivt att snudd på börja storböla när doktorn tar i ända nerifrån tårna: "I have a dream!" Det är en reaktion lika automatiserad och naturaliserad som att bli rädd för ormar och uniformerade poliser, eller att skratta åt apor på rullskridskor och personer som halkar på bananskal.

Nåväl, det där var en parentes i sammanhanget... Med anledning av dokumentären ifråga, tänkte jag - nu när jag faktiskt har kommit på hur man gör - lägga upp ett par videoklipp som verkligen är helt brutus: Bille Holidays lika klassiska som makalösa inspelning av Strange Fruit och ett liveklipp med Nina Simone (som för övrigt också har sjungit in Strange Fruit) där hon - tillsammans med en obeskrivligt cool orkester - svänger alla tänkbara brallor av i princip allting.

Det är i och för sig sällan Eddie Murphys fel, men efter en rad kalkoner har det blivit allt svårare att komma ihåg hur genial och inflytelserik (utan Eddie Murphy, ingen Chris Rock) han faktiskt är. Minns bara scenen i 48 timmar - hur bra som helst! - när han tillsammans med Nick Nolte äntrar, observerar och sedermera erövrar den där svårt vita, högst rasistiska, redneck-syltan. Klassiker! Delirious? Klassiker! Raw? Klassiker! Nu är jag verkligen ingen Eddie Murphy-konnässör, men jag är säker på att listan över snudd på epokgörande ögonblick kan göras ännu längre.

Med anledning av kvällens höjdpunkt - ja, jag talar om James Brown-dokumentären på svt - kom jag att tänka på den här imitationen, som för övrigt är bland de bästa jag sett, från ett gammalt Saturday Night Live-avsnitt. Eddie Murphy ÄR James Brown! Kolla särskilt när han doppar stortån i bubbelpoolen! Genialt!

Until next time. 

"Ämnet är: Om hur mitt ansträngda förhållande till smutsiga tallrikar nästan drev mig till vansinne. En minut från nu!" Ni som har hört det emellanåt ganska roliga radioprogrammet "På minuten" i P1 - Fredrik Lindström eller Hans Rosenfeldt vinner alltid! - vet att detta, det här om smutsiga tallrikar, mycket väl skulle kunna vara hämtat därifrån. Nu är det emellertid så, att det snarare är knutet till ett av mina främsta vardagliga dilemman.

Min relation till smutsiga tallrikar är svårt komplicerad, något som blivit än tydligare sedan jag flyttade ihop med Sofie och inte längre själv kan kontrollera tillflödet av odiskad disk. Att Sofies relation till smutsiga tallrikar är mer avslappnad - eller, ja, normal egentligen - gör det hela än mer problematiskt. Jag fixar helt enkelt inte tanken på odiskad disk.

Inga rationella argument ("Det gör väl inget om disken får stå över natten? Jag kan diska imorgon.") biter; disken måste diskas, annars kommer det ständigt hotande kaoset att ta överhanden! Givetvis inser jag ju att ingenting kommer att hända om den urdruckna kaffemuggen får stå - det är liksom inte på den nivån att jag faktiskt tror att nära och kära kommer att råka illa ut om jag bygger diskberg. Men jag misstänker att det är en lindrigare variant av samma problematik. Eller sjukdom, om ni så vill.

Trots att jag är medveten om mitt skruvade förhållande till smutsiga tallrikar, trots att jag inser att det vore så mycket skönare och bättre för mitt psykiska allmäntillstånd att bara kunna strunta i den där urdruckna kaffemuggen, trots detta har jag gjort till min livsuppgift att ta striden med disken. Jag har förklarat krig mot disken - min huvudsakliga antagonist här i livet. Problemet är bara att jag för en högst ojämn kamp; det spelar ingen roll hur många diskbesparande strategier jag utvecklar - disken vinner alltid (som Micke, full av livserfarenhet, en gång så träffande formulerade dilemmat)!

Oförtrutet, närmast maniskt måste jag alltså gnugga vidare - kväll efter kväll, vecka efter vecka, år efter år - och den kortvariga tillfredsställelse som infinner sig när jag har ställt det sista glaset i diskstället, torkat av diskbänken och slagit mig ner i soffan - ja, den är bara en illusion. För innerst inne vet jag ju, att imorgon kväll står ännu en armé av smutsiga tallrikar och urdruckna kaffekoppar och hånflinar åt mig i köket.

Vi borde skaffa diskmaskin. (Det skulle vara lite som atombomben över Hiroshima, inbillar jag mig; ett brutalt, men effektivt sätt att vinna kriget på.)

Hela den här harangen har fått mig att tänka på en av Pulps finast stunder: Dishes från This is Hardcore (ett album som lika obemärkt som oförtjänt tycks ha fallit i någon form av glömska). Lysande text! Lyssna särskilt till de öppnande raderna...

Until next time.

Men fan vad jag yrar iväg! Egentligen ville jag ju bara berätta om att jag och Sofie var på bio i helgen, och så börjar jag skriva om att lagstifta bort tisdagar och försvinnande jaktfolk. Hur fan gick det till?

Nåväl, på sedvanligt Alla hjärtans dag-manér gick vi i lördags till en biograf och såg Revolutionary Road. Förväntningarna var från min sida ganska högt ställda: Äntligen skulle Kate Winslet och Leonardo DiCaprio, för första gången sedan Titanic, återförenas på vita duken! Nämen, allvarligt talat, jag hade tagit del av ett par recensioner av filmen och snabbt konstaterat att det var en film som rent tematiskt skulle falla mig i smaken. Och Kate Winslet är verkligen en briljant skådespelare, det har jag länge tyckt.

Frågan är emellertid om hon någonsin har varit bättre än i Revolutionary Road. Nu har jag visserligen en svårkvävd tendens att överdriva en smula, men fan vet om hennes rollgestaltning i just den här filmen inte är bland det bästa jag någonsin har sett - alla kategorier. Eller säg såhär: Det var åtminstone vad jag fullkomligt lyrisk kungjorde direkt efter filmens slut, utan att ha gjort någon som helst filmhistorisk tillbakablick. "Får hon ingen Oscar för den här prestationen är det fan i mig skandal!" utbrast jag strax därpå, medan vi gick mot spårvagnen hem. Så bra var Kate Winslet - det vågar jag säga utan att se övriga nominerade.

Hela filmen var förresten lysande. Tidlöst relevant, andlöst vacker och bottenlöst smärtsam. Framför allt smärtsam; några av scenerna var så täta, så vidrigt ångestfyllda, att jag mer kände för att kräkas än att gråta.

Börjar så sakteliga vakna ur min VU-koma. Under gårdagen spisades till exempel Studio One Rude Boys - en alldeles förträfflig samling reggaesinglar med jamaicanska huliganer vars stämband tycks indränkta i honung. Idag har däremot The Velvet Undergrounds självbetitlade tredje plätt - Pale Blue Eyes! I'm Beginning to See the Light! Some Kinda Love! - gräddats om och om igen. Här har de avantgardistiska ljudexperimenten börjat ge vika för Lou Reeds gränslösa kärlek till popmusiken.