Russin ur sextiotalets popkaka, pt. 2/5

THE SHANGRI-LA'S - OUT IN THE STREETS

Egentligen borde jag kanske lägga upp ett klipp med valfri Motown-artist, då kvällen är vikt åt dansant firande av det faktum att det i år är femtio år sedan Berry Gordy grundade det kanske mest inflytelserika och bästa skivbolaget någonsin. Firandet äger rum på Göteborgs mig veterligen enda renodlade northern soul-klubb - Soulastatic - vilket borgar för en schysst mix av obskyriteter och tidlösa klassiker. Men framför allt kan man vara säker på att det kommer att dansas; de välklädda soulskallarna i sina modsinspirerade frisyrer hänger inte i baren - de tar dansen på (ett närmast provocerande) allvar. I deras värld tycks inget smälla högre än att sätta en bra snurr. Northern soul-puritaner. Can't stand them, but still...

Motown kommer emellertid att ges ett alldeles eget tema hör framöver, och istället får tonårsångestens föregångare och främsta företrädare - The Shangri-La's - fylla dagens sextiotalskvot på bloggen. Out in the streets. Fantastisk pop! Håll till godo!

 
Until next time.

Russin ur sextiotalets popkaka, pt. 1/5

THE LOVIN' SPOONFUL - DO YOU BELIEVE IN MAGIC?

För det mesta har jag inget av någon som helst vikt att säga, vilket kombinerat med det faktum att jag känner att bloggen ändå måste uppdateras blir en smula ångestframkallande. Lösningen, har jag kommit fram till, stavas V-I-D-E-O-K-L-I-P-P. Med början idag kommer jag med relativt täta mellanrum (så ofta jag över huvud taget hinner) att lägga upp ett antal videoklipp på olika teman. Först ut är The Lovin' Spoonfuls Do you believe in magic på temat "Russin ur sextiotalets popkaka". En av tidernas bästa poplåtar. Mycket nöje!


Till nästa gång.

Med integriteten som konserveringsmedel

Inför fredagens konsert med Thåström var förväntningarna långtifrån skyhöga. Något märkligt kan tyckas, med tanke på hur stor betydelse han ändå har haft genom min musikaliska uppväxt; från den där dagen då min storebror för första gången spelade Staten och kapitalet för mig (ett så kallat defining moment), över alla tonårsfyllorna med allsång till Die Mauer, till den finfina spelningen på ett somrigt Tantolunden i Stockholm för några år sedan. Thåström har funnits med mig under hela min uppväxt, men trots detta kände jag inför fredagens spelning i Lisebergshallen att han kanske inte skulle kännas lika relevant längre.

Jag hade fel. Det var fjärde gången jag såg Thåström live och jag måste säga att han aldrig har låtit bättre. Det är ömsom hårt, kargt och ogästvänligt (herrarna Nimmersjö/Ossler bygger hotfulla gitarrväggar som inget hellre vill än att jämna hela världen med marken), ömsom stilla, vackert och innerligt (Thåström sjunger fantastiskt), och när jag sitter på spårvagnen hem efteråt tänker jag att artister med Thåströms integritet aldrig blir irrelevanta. Något sådant skulle bara kappvändare och hipsters (med koll på det allra senaste) hävda - och integritet har ju som bekant aldrig varit deras främsta kännetecken.

Höjdpunkterna från konserten var många, men vid sidan av Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce är det kanske framför allt Om Black Jim - som tydligen ska handla om den svenske arbetarförfattaren Dan Andersson - som har dröjt sig kvar. Som Thåström sjunger den. Självlysande.



Långtifrån alla har åldrats med samma värdighet som Thåström. En gång i tiden var Magnus Uggla - numera något slags odefinierbar mediekändis utan ryggrad - det närmaste vi i Sverige hade en egen David Bowie eller Marc Bolan (jag är på intet sätt någon Uggla-konnässör, men enligt uppgift ska han till exempel ha skrivit en låt vid namn Glittrande Sune). En gång i tiden var han faktiskt - tro det eller ej - lika relevant som Ebba Grön, men medan Thåström har bibehållit eller rentav stärkt sin integritet och relevans, gör Uggla teve ihop med Babben Larsson när han inte "skriver" idiotisk "popmusik". En gång i tiden var han faktiskt så bra att jag garvar arslet av mig än idag. Kanske det roligaste klippet jag vet:
 

Until next time.

Röster som skär som en kniv

Har svårt att tänka mig ett bättre sätt att spendera en söndageftermiddag än att titta på den första delen av den just nu televiserade dokumentären om den "svarta" musikhistorien. (Det hade ju egentligen räckt med att etikettera den som en dokumentär om populärmusikens historia, eftersom det naturligtvis inte råder någon som helst tvekan om att den faktiskt är svart - det blir liksom lite tårta på tårta att tala om en "svart" musikhistoria.) Jag behöver givetvis inte berätta om hur bra dokumentären är - det ligger ju i själva temats natur - men jag tänkte ändå att jag...

...men scheisse! Nu är det Martin Luther Kings berömda tal på gång... Helt jävla sjukt! Blir tårögd varenda gång; varenda jävla gång börjar jag rent instinktivt att snudd på börja storböla när doktorn tar i ända nerifrån tårna: "I have a dream!" Det är en reaktion lika automatiserad och naturaliserad som att bli rädd för ormar och uniformerade poliser, eller att skratta åt apor på rullskridskor och personer som halkar på bananskal.

Nåväl, det där var en parentes i sammanhanget... Med anledning av dokumentären ifråga, tänkte jag - nu när jag faktiskt har kommit på hur man gör - lägga upp ett par videoklipp som verkligen är helt brutus: Bille Holidays lika klassiska som makalösa inspelning av Strange Fruit och ett liveklipp med Nina Simone (som för övrigt också har sjungit in Strange Fruit) där hon - tillsammans med en obeskrivligt cool orkester - svänger alla tänkbara brallor av i princip allting.




Till nästa gång!

Seriemördarsoul!

För ett par veckor sedan skrev Fredrik Strage en finfin krönika som avslöjade Thomas Quicks fäbless för soul. Quick påstod sig exempelvis känna en "existentiell solidaritet" med manliga soulsångare som Otis Redding, Marvin Gaye, och - snäppet mindre förvånande, givet hans dokumenterade balansgång mellan galenskap och genialitet - R. Kelly. Säga vad man vill om Thomas Quick (hans frisyr är ju till exempel ingen höjdare), men bortsett från hans dragning åt att mörda människor har han uppenbarligen god smak. Ryktet säger mycket riktigt också att han för närvarande är helt såld på Jenny Wilsons nya album, vilket - om det nu är sant - bara understryker detta.

Jenny Wilsons nya, ja... Tidigare i veckan damp den - tillsammans med Shuggie Otis Inspiration Information - ned på hallmattan, varpå den mer eller mindre oavbrutet har snurrat här hemma. Jag är verkligen helt knäckt av dess briljans. Nu har dessutom videon till första singeln lagts upp på nätet. Tänkte försöka mig på att för en gångs skull dra nytta av den nya webbens alla så kallade möjligheter genom att lägga upp videon också här. Hang on...

 
Sådär! Efter många om och men, frågor och funderingar, blod, svett och tårar - äntligen har jag alldeles på egen hand lyckats lägga upp ett videoklipp direkt på bloggen! Woo-hah! Det firar vi med en folköl! Men först, mina damer och herrar, [lång tystnad] det är en ära för mig, att i detta historiska ögonblick få presentera [trumvirvel] JENNY WILSONS RYKANDE FÄRSKA MUSIKVIDEO! [applåder] Hoppas att det ska smaka. Nu: bärs.

Till nästa gång.

Om två helt disparata skivor - och hur man får ihop dem

Ända sedan jag på nytt återupptog bloggandet har jag tänkt att skriva ett par rader om Pete Molinari - denne unge, välfriserade londonbo, vars måttlösa konsumtion av det amerikanska femtio- och sextiotalets främsta sångare och låtskrivare har gjort honom ansvarig för en av förra årets allra bästa plättar (A Virtual Landslide). En lindrigare VU-koma, en James Brown-dokumentär på tv och allt annat har emellertid kommit emellan. Den senaste tiden har jag till exempel vid upprepade tillfällen kommit på mig själv med att inte bara lyssna på, utan även nicka gillande till låtar som under högstadiet och gymnasietidens början snurrade flitigt i unge herr Danielssons undermåliga cd-spelare.

Det började för en dryg månad sedan med att jag någonstans ifrån fick en extremt stark impuls att omedelbart hoppa på spårvagnen, åka till Bengans och för andra gången i livet köpa The Shape of Punk to Come med Refused (tror att jag sålde mitt första ex). Den var slutsåld och istället kom jag hem med bland annat Bruce Springsteens Nebraska. (Jag vet inte hur ni ser på saken, men personligen känner jag att det finns något sjukligt, närmast fetischistiskt i detta...) Hur som helst: har fortfarande inte lyssnat på Nebraska, men däremot har jag både införskaffat och flera gånger spisat The Shape of Punk to Come. Skivan är en veritabel bomb! Lyssna till exempel till New Noise.)

Därefter har det bara rullat på: Jag har youtubat fram Rocket from the Crypts On a Rope och Andrew W.K:s Party Hard (låter fortfarande bra); jag har lyssnat på bob hund-bootlegs och Pulp-album (hade nästan glömt hur bra bob hund faktiskt är - inte minst live); jag har till och med tänkt att "Fan, man kanske borde köpa The Prodigys The Fat of the Land? Den var väl ändå inte så dum? Kool Keith gästade ju och allt." Riktigt så långt har jag inte gått, men nog har jag varit ute på en rejäl nostalgitripp alltid.

Nu frågar sig kanske vän av ordning vad i hela friden detta har att göra med Pete Molinari. Vän av ordning kanske tycker att jag svamlar? (Måste försöka att sluta samtala med vän av ordning. Även om jag finner det ganska roligt, misstänker jag att det börjar bli en smula tjatigt.) Det är mycket möjligt, men de upprepat uppskjutna försöken att artikulera min kärlek till A Virtual Landslide, har i kombination med den senaste tidens musikaliska tillbakablickar fått mig att reflektera kring begreppet nostalgi.

Skälet till varför jag så förbehållslöst har omfamnat Pete Molinaris fjolårsskiva är att den i alla tänkbara avseenden är så uppenbart tillbakablickande; låtarna, texterna, soundet, omslaget - alltsammans utstrålar mer än något annat en längtan tillbaka till en annan plats, en annan tid. En längtan som jag kan dela, trots att jag - liksom Molinari himself - saknar all slags personlig erfarenhet av femtio- och sextiotalets USA. Det handlar om ett slags lånad nostalgi, som till och med i det mest påtagliga nuet - live på Pustervik för någon månad sedan (fantastisk spelning!) - gör sig gällande.

Så, vad är det då när jag med hjälp av Refuseds The Shape of Punk to Come - som verkligen är allt annat än tillbakablickande och traditionsbunden - återupplever min högstadietid som fejkskejtare? Nog är väl detta vad vi i allmänhet menar när vi talar om nostalgi? Tvivelsutan, men frågan är snarare om detta slags nostalgi är mer äkta än mina känslor när jag lyssnar på Molinaris One Stolen Moment... Får plocka fram den marxistiska verktygslådan, fundera vidare och eventuellt återkomma i ärendet. Dags att knoppa!

Till nästa gång.

RSS 2.0