Röster som skär som en kniv
Har svårt att tänka mig ett bättre sätt att spendera en söndageftermiddag än att titta på den första delen av den just nu televiserade dokumentären om den "svarta" musikhistorien. (Det hade ju egentligen räckt med att etikettera den som en dokumentär om populärmusikens historia, eftersom det naturligtvis inte råder någon som helst tvekan om att den faktiskt är svart - det blir liksom lite tårta på tårta att tala om en "svart" musikhistoria.) Jag behöver givetvis inte berätta om hur bra dokumentären är - det ligger ju i själva temats natur - men jag tänkte ändå att jag...
...men scheisse! Nu är det Martin Luther Kings berömda tal på gång... Helt jävla sjukt! Blir tårögd varenda gång; varenda jävla gång börjar jag rent instinktivt att snudd på börja storböla när doktorn tar i ända nerifrån tårna: "I have a dream!" Det är en reaktion lika automatiserad och naturaliserad som att bli rädd för ormar och uniformerade poliser, eller att skratta åt apor på rullskridskor och personer som halkar på bananskal.
Nåväl, det där var en parentes i sammanhanget... Med anledning av dokumentären ifråga, tänkte jag - nu när jag faktiskt har kommit på hur man gör - lägga upp ett par videoklipp som verkligen är helt brutus: Bille Holidays lika klassiska som makalösa inspelning av Strange Fruit och ett liveklipp med Nina Simone (som för övrigt också har sjungit in Strange Fruit) där hon - tillsammans med en obeskrivligt cool orkester - svänger alla tänkbara brallor av i princip allting.
Till nästa gång!
