Med integriteten som konserveringsmedel
Inför fredagens konsert med Thåström var förväntningarna långtifrån skyhöga. Något märkligt kan tyckas, med tanke på hur stor betydelse han ändå har haft genom min musikaliska uppväxt; från den där dagen då min storebror för första gången spelade Staten och kapitalet för mig (ett så kallat defining moment), över alla tonårsfyllorna med allsång till Die Mauer, till den finfina spelningen på ett somrigt Tantolunden i Stockholm för några år sedan. Thåström har funnits med mig under hela min uppväxt, men trots detta kände jag inför fredagens spelning i Lisebergshallen att han kanske inte skulle kännas lika relevant längre.
Jag hade fel. Det var fjärde gången jag såg Thåström live och jag måste säga att han aldrig har låtit bättre. Det är ömsom hårt, kargt och ogästvänligt (herrarna Nimmersjö/Ossler bygger hotfulla gitarrväggar som inget hellre vill än att jämna hela världen med marken), ömsom stilla, vackert och innerligt (Thåström sjunger fantastiskt), och när jag sitter på spårvagnen hem efteråt tänker jag att artister med Thåströms integritet aldrig blir irrelevanta. Något sådant skulle bara kappvändare och hipsters (med koll på det allra senaste) hävda - och integritet har ju som bekant aldrig varit deras främsta kännetecken.
Höjdpunkterna från konserten var många, men vid sidan av Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce är det kanske framför allt Om Black Jim - som tydligen ska handla om den svenske arbetarförfattaren Dan Andersson - som har dröjt sig kvar. Som Thåström sjunger den. Självlysande.
Långtifrån alla har åldrats med samma värdighet som Thåström. En gång i tiden var Magnus Uggla - numera något slags odefinierbar mediekändis utan ryggrad - det närmaste vi i Sverige hade en egen David Bowie eller Marc Bolan (jag är på intet sätt någon Uggla-konnässör, men enligt uppgift ska han till exempel ha skrivit en låt vid namn Glittrande Sune). En gång i tiden var han faktiskt - tro det eller ej - lika relevant som Ebba Grön, men medan Thåström har bibehållit eller rentav stärkt sin integritet och relevans, gör Uggla teve ihop med Babben Larsson när han inte "skriver" idiotisk "popmusik". En gång i tiden var han faktiskt så bra att jag garvar arslet av mig än idag. Kanske det roligaste klippet jag vet:
Until next time.
Nu är förväntningarna högt ställda inför lördagens Thåström-konsert! Och se nu till att lyssna på Glittrande Sune (förutom denna låt är ju titelspåret Livets Teater ett smått fantastiskt stycke som klockar in på dryga 26 minuter.
Hartford Whalers blev ju förstås Carolina Hurricanes 1997. Med tanke på diskussionen på vagnen häromsistens kan det vara på sin plats att meddela anledningen till flytten som var arenans storlek. Den tog bara 15.600 vilket givetvis inte räckte till.
Jo, jag såg det... Jänkarnas sätt att behandla idrott som handelsvara är så långtifrån svensk division sex-fotboll man över huvud taget kan komma. Fascinerande för en svensk med folkhemmet som dominerande tankemodell.
