overkligheten

Ända sedan jag på nytt återupptog bloggandet har jag tänkt att skriva ett par rader om Pete Molinari - denne unge, välfriserade londonbo, vars måttlösa konsumtion av det amerikanska femtio- och sextiotalets främsta sångare och låtskrivare har gjort honom ansvarig för en av förra årets allra bästa plättar (A Virtual Landslide). En lindrigare VU-koma, en James Brown-dokumentär på tv och allt annat har emellertid kommit emellan. Den senaste tiden har jag till exempel vid upprepade tillfällen kommit på mig själv med att inte bara lyssna på, utan även nicka gillande till låtar som under högstadiet och gymnasietidens början snurrade flitigt i unge herr Danielssons undermåliga cd-spelare.

Det började för en dryg månad sedan med att jag någonstans ifrån fick en extremt stark impuls att omedelbart hoppa på spårvagnen, åka till Bengans och för andra gången i livet köpa The Shape of Punk to Come med Refused (tror att jag sålde mitt första ex). Den var slutsåld och istället kom jag hem med bland annat Bruce Springsteens Nebraska. (Jag vet inte hur ni ser på saken, men personligen känner jag att det finns något sjukligt, närmast fetischistiskt i detta...) Hur som helst: har fortfarande inte lyssnat på Nebraska, men däremot har jag både införskaffat och flera gånger spisat The Shape of Punk to Come. Skivan är en veritabel bomb! Lyssna till exempel till New Noise.)

Därefter har det bara rullat på: Jag har youtubat fram Rocket from the Crypts On a Rope och Andrew W.K:s Party Hard (låter fortfarande bra); jag har lyssnat på bob hund-bootlegs och Pulp-album (hade nästan glömt hur bra bob hund faktiskt är - inte minst live); jag har till och med tänkt att "Fan, man kanske borde köpa The Prodigys The Fat of the Land? Den var väl ändå inte så dum? Kool Keith gästade ju och allt." Riktigt så långt har jag inte gått, men nog har jag varit ute på en rejäl nostalgitripp alltid.

Nu frågar sig kanske vän av ordning vad i hela friden detta har att göra med Pete Molinari. Vän av ordning kanske tycker att jag svamlar? (Måste försöka att sluta samtala med vän av ordning. Även om jag finner det ganska roligt, misstänker jag att det börjar bli en smula tjatigt.) Det är mycket möjligt, men de upprepat uppskjutna försöken att artikulera min kärlek till A Virtual Landslide, har i kombination med den senaste tidens musikaliska tillbakablickar fått mig att reflektera kring begreppet nostalgi.

Skälet till varför jag så förbehållslöst har omfamnat Pete Molinaris fjolårsskiva är att den i alla tänkbara avseenden är så uppenbart tillbakablickande; låtarna, texterna, soundet, omslaget - alltsammans utstrålar mer än något annat en längtan tillbaka till en annan plats, en annan tid. En längtan som jag kan dela, trots att jag - liksom Molinari himself - saknar all slags personlig erfarenhet av femtio- och sextiotalets USA. Det handlar om ett slags lånad nostalgi, som till och med i det mest påtagliga nuet - live på Pustervik för någon månad sedan (fantastisk spelning!) - gör sig gällande.

Så, vad är det då när jag med hjälp av Refuseds The Shape of Punk to Come - som verkligen är allt annat än tillbakablickande och traditionsbunden - återupplever min högstadietid som fejkskejtare? Nog är väl detta vad vi i allmänhet menar när vi talar om nostalgi? Tvivelsutan, men frågan är snarare om detta slags nostalgi är mer äkta än mina känslor när jag lyssnar på Molinaris One Stolen Moment... Får plocka fram den marxistiska verktygslådan, fundera vidare och eventuellt återkomma i ärendet. Dags att knoppa!

Till nästa gång.