All I really need is Sister Ray
The Velvet Undergrounds andra! En sexspårsorgie i vitt oljud av den bästa sorten! Vi snackar White Light/White Heat! Vi snackar I Heard Her Call My Name! Vi snackar The Gift - en novell om en ung, hjärtekrossad man - Waldo Jeffers - som skickar sig själv i ett paket till sin ex-flickvän! Och vi snackar framför allt Sister Ray - en nästan arton minuter lång torrcentrifugering av tegelsten, taggtråd och elektriska gitarrer; en nattlig bilfärd på autobahn som gradvis - nästan omärkbart - urartar. Fantastisk platta, needless to say.
Sjunker allt djupare in i VU-koman. Bandets två första plättar brukar i allmänhet bara intensifiera sjukdomen (kulminerar oftast i en djup längtan efter att äga Lou Reeds ogreppbart coola shades); det är först i samband med deras senare, mer poporienterade sånger som längtan efter allt det andra - den där musiken jag spisar i vanliga fall - gradvis återkommer.
Innan jag går - för jag måste verkligen lämna stereon nu - skulle jag emellertid vilja understryka briljansen i Jenny Wilsons tv-framträdande i onsdags. Mindblowing! Det bästa, mest originella och rakryggade jag sett en svensk artist åstadkomma på väldigt, väldigt länge. Punkt. Det finns liksom ingenting mer att säga, mer än att det lät avsevärt mycket bättre än hennes förvisso förträffliga första singel.
Until next time.
God dag,
Är det ovan skrivna framställt av den yngre sonen Danielsson, härstammad ur Tillingeby? Kurts son? I sådana fall ger du din far en ordentlig hälsning från en gammal kamrat. Väl skrivet, väl skrivet!
Glömmer aldrig vårt möte på Linköpings gator. Du är din far upp i dagen.
Med de varmaste av hälsningar från ett soligt Kambodja
Palmér med familj / ([email protected])
