overkligheten

"Ämnet är: Om hur mitt ansträngda förhållande till smutsiga tallrikar nästan drev mig till vansinne. En minut från nu!" Ni som har hört det emellanåt ganska roliga radioprogrammet "På minuten" i P1 - Fredrik Lindström eller Hans Rosenfeldt vinner alltid! - vet att detta, det här om smutsiga tallrikar, mycket väl skulle kunna vara hämtat därifrån. Nu är det emellertid så, att det snarare är knutet till ett av mina främsta vardagliga dilemman.

Min relation till smutsiga tallrikar är svårt komplicerad, något som blivit än tydligare sedan jag flyttade ihop med Sofie och inte längre själv kan kontrollera tillflödet av odiskad disk. Att Sofies relation till smutsiga tallrikar är mer avslappnad - eller, ja, normal egentligen - gör det hela än mer problematiskt. Jag fixar helt enkelt inte tanken på odiskad disk.

Inga rationella argument ("Det gör väl inget om disken får stå över natten? Jag kan diska imorgon.") biter; disken måste diskas, annars kommer det ständigt hotande kaoset att ta överhanden! Givetvis inser jag ju att ingenting kommer att hända om den urdruckna kaffemuggen får stå - det är liksom inte på den nivån att jag faktiskt tror att nära och kära kommer att råka illa ut om jag bygger diskberg. Men jag misstänker att det är en lindrigare variant av samma problematik. Eller sjukdom, om ni så vill.

Trots att jag är medveten om mitt skruvade förhållande till smutsiga tallrikar, trots att jag inser att det vore så mycket skönare och bättre för mitt psykiska allmäntillstånd att bara kunna strunta i den där urdruckna kaffemuggen, trots detta har jag gjort till min livsuppgift att ta striden med disken. Jag har förklarat krig mot disken - min huvudsakliga antagonist här i livet. Problemet är bara att jag för en högst ojämn kamp; det spelar ingen roll hur många diskbesparande strategier jag utvecklar - disken vinner alltid (som Micke, full av livserfarenhet, en gång så träffande formulerade dilemmat)!

Oförtrutet, närmast maniskt måste jag alltså gnugga vidare - kväll efter kväll, vecka efter vecka, år efter år - och den kortvariga tillfredsställelse som infinner sig när jag har ställt det sista glaset i diskstället, torkat av diskbänken och slagit mig ner i soffan - ja, den är bara en illusion. För innerst inne vet jag ju, att imorgon kväll står ännu en armé av smutsiga tallrikar och urdruckna kaffekoppar och hånflinar åt mig i köket.

Vi borde skaffa diskmaskin. (Det skulle vara lite som atombomben över Hiroshima, inbillar jag mig; ett brutalt, men effektivt sätt att vinna kriget på.)

Hela den här harangen har fått mig att tänka på en av Pulps finast stunder: Dishes från This is Hardcore (ett album som lika obemärkt som oförtjänt tycks ha fallit i någon form av glömska). Lysande text! Lyssna särskilt till de öppnande raderna...

Until next time.