Bloggbebis!
Nystart! Andra gången gillt! Skam den som ger sig! Kalla det för vad ni vill: jag kastar mig återigen ut i den digitala offentligheten, ut på en arena där vi antingen blottar vårt innersta, söker förändra världen eller säljer oss till kapitalet.
Förra gången ville jag varken eller - jag ville skriva blogg på ett om inte nytt, så åtminstone avvikande sätt. Lika trött som jag var på en bloggosfär (jag gillar verkligen inte ordet, men finner det samtidigt tämligen användbart) bestående av lika delar elittyckare, låtsastyckare, teknikromantiker, försäljare och dagboksskribenter, lika trött var jag på den adjektivstaplande, namndroppande musikjournalistiken. Ambitionen var med andra ord att försöka skriva bloggtexter om musik på ett - återigen - om inte nytt, så åtminstone avvikande sätt.
Naturligtvis var det en fåfäng, helt omöjlig ambition att ens försöka leva upp till. Naturligtvis kan man inte skriva på ett helt nytt sätt (all innovation bygger på något), och att skriva avvikande kräver en litterär talang och skolning som jag definitivt saknar. Och naturligtvis - slutligen - var projektet också dödfött. Det blev inte många inlägg. Några av dem är jag än idag ganska nöjd med, men överlag tycker jag att det mesta utgörs av pretentiös dynga (se själva: www.overkligheten.blogspot.com).
Men som jag slet för att producera denna dynga. Det blev ett jävla jobb att skriva blogg, och med ett mer-än-heltidsjobb som huvudsaklig sysselsättning (som det heter på byråkratiska) - en sysselsättning som till stor del bestod av (och fortfarande består av) akademiskt skrivande - var det snarare teven som lockade på lediga stunder. Inte att med vad som närmast är att likna vid litterära idéer i bakhuvudet skriva blogg. Kort sagt: bloggandet förlorade snabbt all form av lustfylldhet.
Den här gången kommer jag istället att använda bloggen enligt den mer konventionella kontrasttanken. Jag kommer att skriva på ett sätt som på alla sätt skiljer sig från hur jag skriver i jobbet, vilket i korta ordalag innebär ett mindre övervägt skrivande; ett skrivande som kännetecknas mer av lust än av ångest. Blarra på, istället för att väga varje ord, varje skiljetecken och varje potentiellt upplägg på guldvåg. Bloggen kommer även att präglas av en större ämnesmässig bredd och åtminstone något slags publiktilltal. Och framför allt: flera och tätare inlägg. Jag tror samtidigt att ett sådant skrivsätt kan komma att utveckla mitt yrkesmässiga skrivande, som alltför ofta liknar en ändlös och jävligt smärtsam förlossning.
Dessutom är det återupptagna bloggandet ett sätt för mig att hantera en livssituation som i flera avseenden är ganska blå (för att travestera Miles Davis). Känslan av ensamhet, rotlöshet och längtan efter något odefinierbart ursprungligt har sedan jag flyttade till Göteborg kommit över mig allt oftare. Samma känsla som jag länge levde med under min tid i Stockholm för några år sedan. Storstaden tycks tvinga mig till skrivandet som ett sätt att hantera förlusten av hem - ett hem som idag verkar finnas någonstans mellan det sista året i Stockholm, Växjö och - även om jag vet att det är en romantisk illusion - Målilla. Jag befinner mig i en inomnationell, diasporisk tillvaro.
Sådär. En begravning av det gamla. En programförklaring för det nya. Pånyttfödd som bloggskribent. Bebis i bloggosfären (hemskt ord, jag måste försöka hitta något annat)! Men... Vad ska jag då göra med all denna frihet?
[lång tystnad]
Just här, just nu nöjer jag mig med att öppna en burköl och för tredje gången ikväll lyssna på The Velvet Undergrounds första platta. Är på väg in i ännu en VU-period - de brukar inträffa sisådär tre gånger om året och varar vanligtvis i ett par veckor. Det börjar med att ingen annan musik känns det minsta relevant, varpå hela diskografin måste plöjas igenom ett par gånger innan jag kan återgå till en mer normal musikdiet. Huruvida sjukdomen är smittsam eller inte, har jag faktiskt ingen aning om - tror inte det. Ni kan nog lyssna på deras åh så mörka, S&M-drypande Venus in Furs utan att vara oroliga. Jävligt psykedeliskt klipp med en genomskinlig Andy Warhol förbiflimrandes.
Till nästa gång. Goodbye, and good luck.
