overkligheten

Om det mot all förmodan är någon som undrar varför bloggen inte har uppdaterats på en hel vecka, så... Ja, även om ni - givetvis - egentligen ska skita i det, så beror det på flera saker: tidsbrist, avsaknad av lust, sinande kreativitet, etc. etc. Men framför allt har det tagit tid att återhämta sig från en hel timmes tv-sänd funkdynamit; att se en ung James Brown på scen är helt jävla mindblowing. Vilken artist! Att Bootsy Collins - som alldeles uppenbart har funken nedärvd i sin DNA - med jämna mellanrum fick berätta om hur det var att spela bas bakom funkpastorn himself, gjorde ju inte saken sämre direkt. Bootsy Collins - så utomjordiskt cool att till och med James Brown kände sig hotad och sedermera kickade den unge basisten ur bandet. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att få sin star quality bekräftad.

Nog om detta. Idag är det fredag, sägs det. Det sägs också att man på fredagar ägnar sig åt lönearbete. Då frågar sig kanske vän av ordning varför jag istället sitter och skriver blogginlägg mitt på blanka förmiddagen. Vän av ordning tycker kanske rentav - i gammal hederlig luthersk anda - att det är omoraliskt. Då skulle jag vilja svara vän av ordning att han eller hon på sätt och vis har rätt, men att han eller hon samtidigt borde ha mer på fötterna innan dylika anklagelser riktas mot mig. Dessutom är det inte utan dåligt samvete som dessa rader skrivs (det lutherska spöket kommer man inte undan i första taget). Jag har ju trots allt en litteraturöversikt att skriva på (snart klar!).

Vän av ordning borde slutligen ta och tagga ner en smula, insupa den åh så behagliga fredagsvibben, och kanske ladda upp inför helgens festligheter med ett par schyssta videoklipp. Personligen firar jag in helgen med Jim Jones Revues slamriga, femtiotalstintade garagerock; The Hellacopters (Gotta Get Some Action) Now!; och - slutligen - ett liveklipp med The White Stripes där Jack White spelar gitarr som vore han besatt av djävulen.

Plikten kallar.

Till nästa gång.